”Att förklara precis vad man gör medan man utför ett arbetsmoment är nödvändigt för att eleven ska lära sig språket. Men samtidigt hjälper det brukarna att förstå vad man gör och varför, och det får dem att känna sig tryggare.”
På Johanneslunds äldreboende i Västerhaninge är lokalerna ljusa och rena. Brukarna bor i enskilda rum som de fått inreda med sina egna möbler. I byggnaden finns ett rum för filmvisning, träningslokal med motionscyklar, och tillgång till badkar med bubblor.
Helene Larsson är undersköterska på en somatisk avdelning, för äldre med nedsatt minne och nedsatt kroppslig förmåga. Hon är en av dem som varit med ända från starten och har på många olika sätt varit involverad i Kravmärkt Yrkesrolls verksamhet. Att vara språkstödjare är en av hennes roller.
Arbetet med språkstödjare drog igång 2010 och är ett projekt som ger SFI-studenter möjlighet att lära sig svenska språket genom en arbetsplatsförlagd praktik inom äldreomsorgen.
”Eleverna har olika bakgrund och kompetens. Det kan vara alltifrån utbildade läkare till personer som hittills enbart har vårdat sina äldre släktingar”, säger Helene. ”Det som förenar dem är intresset för vården.”
Kravmärkt Yrkesroll har skapat förutsättningar för Helene och hennes kollegor att utifrån praktiska erfarenheter utveckla olika metoder för språkstöd.
Elevens vokabulär byggs upp med utgångspunkt från arbetsplatsens olika områden och alla de yrkeskrav som utvecklats i Kravmärkt Yrkesroll. De kan börja med köket, med ord som ”kopp” och ”diskmaskin”, fortsätta med badrummet, och sedan med sängen, och så vidare. Tillsammans går språkstödjaren och eleven igenom orden, och studenten lär sig språket genom de dagliga arbetsuppgifterna.
”Sje-ljuden tränar vi mycket på”, säger Helene. ”Och olika ordvalörer. Till exempel är det viktigt att förstå skillnaden mellan att säga att någon är ”tjock” eller ”kraftig”.”
Språkförståelsen går hand i hand med kunskapen om kulturella företeelser.
Rollen som språkstödjare handlar därför inte enbart om att hjälpa någon att lära sig ett språk, utan också om att informera om svenska samhällsfunktioner och lagar. Det kan handla om att berätta om vad sekretess innebär, hur man svarar i telefon på ett korrekt sätt, eller hur man presenterar sig när man ringer till en myndighet. Framförallt gäller det sättet som man bemöter de äldre på.
”Som anställd på ett äldreboende befinner man sig hela tiden i en äldre människas hem. Det är viktigt att värna om de boendes värdighet”, säger Helene.
Eleverna lär sig det nya språket genom samtal och kommunikation med brukare och personal.
Helene betonar vikten av att eleven vågar prata, och att de inte är rädda för att ställa frågor. För att våga ta det steget måste man känna trygghet.
Tryggheten får eleverna genom dagliga återkopplingar och diskussioner. Varje elev får ett skrivblock där de kan anteckna meningar, ord eller företeelser de undrar över. Sedan går eleven och språkstödjaren tillsammans igenom frågorna sist på dagen, när arbetet har lugnat ner sig.
Helene berättar att deltagarna ofta är väldigt nyfikna och hungriga på att lära sig nya ord.
”En del frågar om slanguttryck de snappat upp på stan, och som ibland är svåra att förklara. Hur förklarar man till exempel att någonting ”suger”?”
Ett annat sätt att hjälpa dem att använda språket är att lätta upp stämningen.
”Vi skojar mycket”, säger Helene. ”Och vi uppmuntrar eleverna att delta i samtalen på fikarasterna.”
Den arbetsplatsförlagda språkpraktiken kombineras med skolundervisning på SFI. För att elevernas inlärning ska bli så effektiv som möjligt pågår en tät kommunikation mellan Helene och deras lärare i skolan.
Eleverna är själva med och planerar sitt arbete tillsammans med språkstödjaren. Och på arbetsplatsen får de i uppgift att skriva en dagbok som de sedan läser upp i klassrummet inför sina kurskamrater.
Det är i skolan som språkkunskaperna senare valideras.
Helene informerar alltid brukarna i förväg när hennes avdelning ska ta emot en ny elev.
”De brukar tycka att det är roligt, och de vill hjälpa eleverna att lära sig så mycket som möjligt”, säger Helene. ”På så sätt känner de sig också delaktiga i deras språkinlärning.”
Närvaron av en språkelev på arbetsplatsen gör att språkstödjaren blir tvungen att sätta ord på de olika arbetsmomenten. Helene har lagt märke till att språket vid dessa tillfällen är till nytta inte enbart för eleven.
”Att förklara precis vad man gör medan man utför ett arbetsmoment är nödvändigt för att deltagaren ska lära sig språket. Men samtidigt hjälper det brukarna att förstå vad man gör och varför, och det får dem att känna sig tryggare.”
Helene stormtrivs med jobbet som undersköterska och uppgiften som språkstödjare. Hon har ännu kontakt med gamla elever. Vissa ser hon när hon är ute på skolor och informerar om språkstödjarnas arbete. Andra hör av sig via mejl och berättar om hur det går för dem.
”Det händer också att de kommer fram på stan och vill ge mig en kram”, säger Helene.